session 4: vilse i vår egen fångenskap..

Dagens lärdom fick vi oss "om du ska till umedalen, ta aldrig genvägen via Teg". Så ännu en gång blev vi lite försenade. Vi kom iaf igång kring 19.00

Äventyr 3 började med en inledning likt en resumé och även en vinklat perspektiv på en skakig figur som samtalar med någon inom en port i mörkret, något om en leverans. Dessa unga festprissar smäller upp ögonen och önskar att det aldrig blev morgon, ja om man kan kalla kring elva som morgon, snarare eftermiddag i deras värld. Slitna, baksmälla på topp och ledvärk var resultatet av kanske tidernas största festande.

De vankade ut, tryckte i sig gröten i ett tappert försök och sen gjorde sitt bästa för att bearbeta baksmällan med vedhuggning och stapling. De gör sig sedan iordning för avfärd mot Solve. Packningen ordnas, avskedshälsningar och så lite handel hos Fröken Haber. Det blir varsin läderrustning åt Myrk och Vidar, plus diverse prylar såsom rep, Vidar gillar rep.

Vidar köper sig även ett stålsvärd, omän inte lika graciöst och kraftfullt som Myrks, som tur är. Vidar kämpar även på med att göra sin rustning svart med hjälp av kål. Myrk och Lenwë tycker detta är lite löjligt.

Så var det dags för avfärd. Man följer slättvägen som går längs solens strålar i sydlig riktning. Efter en dags marsch så anländer man till brynet av en större skog. Lenwë ställer sig frågande om detta också är Björnskogen, men de tror inte det. Efter en tids vandring här så ändrar vädret karaktär. Man slår läger och gör upp en eld, binder hästar och försöker hålla sig torr för regnet öser ner och vinden den blir bara starkare och starkare. Nu är den så kraftig att man måste ligga ner under vindskyddet och hålla ihop hela "tältet" för att det inte ska blåsa bort. Utifrån hör de små liven hur hästarna kämpar för sitt liv. Vidar går ut för att försöka lugna hästarna men inser snabbt att det är smått omöjligt att komma nära på grund av dess hysteriska beteende. Med ett knak märker de att två hästar sprungit bort.

Sittandes där så ser plötsligt Lenwë något, för glimten av en sekund trodde han att han såg någon springa förbi därute. Myrk ser samma sak lite senare och de bestämmer sig för att det är ohållbart att ligga kvar här, de packar ihop och stretar på mot vinden och regnet genom skogen. De kommer ifrån vägen lite och hittar då en gammal ruin. Här har de lite tak över huvudet och kan få öppna ögonen från dess kisande position. De lägger nu märke till att runtom på väggarna står det inristat i stenpulver "Hjälp" överallt. Här finns även en trädörr som leder neråt. De bestämmer sig för att de lika gärna kan gå ner och se ifall de kan hitta värme och bli torra.

De kommer ner i ett stenrum, just som Lenwë vänder sig om så finn där ingen trappa upp, de är instängda. Mitt i rummet står det ett altare i sten med två inristningar, ett som liknar en kub och ett som liknar en bläckfisk. Mot väggen rakt fram finns det även två dörrar. Vidar letar efter fällor och när det verkar lugnt så öppnar de bägge. Den vänstra leder neråt och den högra leder uppåt, de tre frusna spolingarna går uppåt.

Översikt över skogsruinens alla rum

Häruppe finner de ett rum med en plåtdörr rakt fram och till höger en gallercell som står på vid gavel. Mitt i cellen ligger det en nyckel som Lenwë rätt så raskt försöker fiska till sig med sin trästav. De prövar nyckeln i låset och den passar. De kliver nu in i ett osymetriskt rum med konstiga gångar och vråer och till höger ser de en stor spegelvägg. De tre ställer sig och tittar in i spegel och ser sig själva. Plötsligt så händer något, det som förut var deras spegelbilder verkar nu agera fristående och kliver rakt ut ur spegeln.

Total förvirring råder då de nu strider mot sitt egna jag. Ond-Lenwë kastar Daze på Lenwë, Ond-Myrk får in ett slag på Myrk och Vidarna står mest och stirrar ut varandra. Lenwë får panik verkar det som och flyr ut ur rummet och låser efter sig. Myrk börjar istället slåss med Ond-Lenwë och får in en fullträff, han krossas och kvar blir bara glassplitter. Vidar tar kål på Ond-Vidar och kastar ur sig kommentaren "Nu ska du få smaka på slavs haha". För en stund funderar Myrk om det är Ond-Vidar eller Vidar som är vid livet. De hjälper varandra och tar ihjäl Ond-Myrk i samma ögonblick som Lenwë gör en episk entré i rummet.

Under tiden de stred på så sprang Lenwë och undersökte dörren till det nedre planet som dock var låst.

När lugnat fallit och småskador behandlats med helrot så undersöker Lenwë spegeln som börjar agera konstigt igen. Ut ur spegeln ramlar ett föremål som liknar en bläckfisk. Det tar med sig förmålet och placerar det på altaret i det första rummet, det klickar till och den sitter fast.

Nu går de och undersöker den låsta dörren som Vidar ganska enkelt dyrkar upp. I rummet de nu finner så möts de av ett smalt tomt ställe med en dörr och tre stycken hänglås. På dörren står det en gåta:

Nära njutning, men långt ifrån, bor i både kyla och hetta.
Belöning för hårt arbete, straff för dårar.
En del ger bort mig, alla delar mig, ingen vill ha mig.
Men när man har mig tycker man att man alltid har mig mest. Vem är jag?

De tänker och klurar och funderar, tillslut ropar Vidar ut: "Smärta". De ser nu att ett av hänglåset klickar till och ramlar ner, då förändras även texten på tavlan och en ny gåta uppenbarar sig.

Går ej att dela. Men jag besöker alla.
Bara andra kan hjälpa, eller hindra mig från att komma.
Vissa söker mig, andra skyr mig.
Jag är ett hål men kan endå fylla hela själen. Vad är jag?

Här får de små yngligarna mer problem och tankestugan är i fullgång. Efter några olika försök säger Myrk: "Ensamhet". Pånytt klickar det till, låset ramlar ner och en ny gåta kommer fram.

Jag brinner utan eld, fast bränner kroppar.
Jag kokar utan vatten, endå kan jag rinna eller vara fast som is.
Jag är lika tyst som natten, men skriker lika högt som vinden.
Jag är ett barn av både hat och kärlek. Vad är jag?

Minuter går och funderationerna är många, men slutligen får Vidar ur sig: "Vrede". Ty låset faller till marken och in kliver de i nästa rum. Det står en stenpelare mitt i rummet och när de går fram så står där en ny gåta som dock försvinner så fort de läst den.

Svaret är allt jag söker.
Jag har berövat svaret från mig själv.
När man funnit svaret så krävs det stort ansvar att vårda det.
Ingen kan leva utan svaret, men många existerar utan svaret.
Följ svarets exakta väg, först då kommer ni finna svaret.

I detta rum så lyser golvet upp av bokstäver i ett rödaktigt sken. Först försöker Vidar att stava ett svar med hjälp av att trampa på bokstäverna, då svaret var fel så får han en eletrisk stöt och slungas rakt in i väggen. De försöker om och om igen med nya förslag och såren och smärtan blir bara större och större. Tillslut så undviker Myrk ett ytterligare klavértramp genom att ställa sig på rätt bokstäver och stava ordet, Frihet. Det klickar till och pelaren sänks neroch på toppen står där en stenkub.

De går tillbaka och placerar kuben på altaret och nu händer något som de absolut inte kunde vänta sig. Allt lyser upp och när de kan se igen så står på något som skulle kunna vara en astral platå framför dem en bit bort ser de en vitaktig skepnad som sitter fastkedjad. Bredvid halvstår en liknande skepnad fast i svart. Den talar i tungor på ett schizofrent sätt som gör det svårt att förstå men det verkar vara något om fångenskap och ånger. Plötsligt vänder den sig om och anfaller parvlarna med en besvärjelse från sin trästav som får de att hamna som i en bubbla där de inte kan röra sig och där syret sakta men säkert sinar.

Skrattandes står den svarta skepnaden där, då de alla hör en röst som talar från ovan och plötsligt så sliter sig den vite sig lös från sin fångenskap och anfaller den svarte. Det blir som ett sfäriskt moln som skimrar och glimmar. De uppfattar det som att de strider med varandra då deras kroppar blir som i symbios. Bubblan spricker och de kommer på fötter igen, de hör en röst ropa "nu har ni chansen, anfall den". De gör sitt bästa med att slå med sina svärd och såklart visar Myrk vägen genom att svinga just sitt stålsvärd som ingen annan. Det smäller, blixtrar och skakar då "molnet" imploderar, de ser sedan framför sig en skepnad som talar till de och tackar de för att de hjälpt denne från dess dårskap. Staven som den svarte skepnaden hade ligger bruten och den nya skepnaden säger åt de att ta den till dess skapare.

"Gör staven hel på nytt"

De befinner sig som från ingenstans på utsidan av ruinen igen, dörren ner är i småbitar och de ser bara en inrasad jordkällare där de en gång gick ner. De återfinner sin packning och hästarna är fullt friska betandes i deras närhet.

"Alla våra upplevelser här på vår resa får Storjärven att vara ganska blekt"

Efter lite eftertankar på vad som egentligen hänt just så sansar de sig och fortsätter sin resa mot deras destination, Solve...

(med reservation för sneciteringar och viss förvrängning av smådetaljer)