Vår käre SL briljerar
Då var det dags, den spännande fortsättning på Eposet från Vestergren. Spänning var hög, tempot var högre, peppen var högst för att inte tala om efterdyningarna! Bah! Galet! Episk! Vestergren!
Nåja, nu verkar det som om något storartat hänt, som att Myrk badat eller att Lenwé lärt sig hugga ved, nej nej. De tre satt ju bara och vilade.
De inväntade kvällen i Ishmaels boning för att göra avfärd mot öknen och Aeronias Kultens Tempel.
Vidar den charmerande gjorde sitt bästa för att underhålla den gamla damen Rishka en våning ner, för att ta reda på vart man möjligtvis kunde få tag på lite proviant för en ökenfärd. Några våta ordval och en guldpeng senare så hade de bud om att besöka en Orkhandlare.
De begav sig igenom staden till en bakgata där handelsboden skulle vara belägrad. Efter en dörrknackning och orden "min mästare har sänt mig" så blev de insläppta. Orken hade med sig två trälar att göra det tunga jobbet. Vidar försöker på ett smidigt vis förklara vilka varor de behöver, även om det är en aningen svårt med tanke på Lenwés ohyffsade glidingar och Myrks fadäs att nämna att de själva skulle ha utrustningen. Till slut gör de en deal om 3 vattenskinn, och proviant för ökenresa för tre personer och fyra dygn. Det stora problemet då blev det ekonomiska. sjuttiofem guldmynt var det enda möjliga priset så nu blev de tvungna efter lite divideringar att lämna Vidar som pant och rusa bort till Myrks skattkammare för att hämta lite godsaker.
Medans de rusar igenom folkmassorna försöker Vidar på bästa vis vara artig och godtalig tillsammans med den måttligt intresserade Orken. Under tiden så tycker Myrk att hans skatt är hans ensak och ett bråk utbryter emellan Myrk och Lenwé. Den enorma styrkeskillnaden gör det dock till en munsbit för Myrk som kort och gott backar ut Lenwé ur rummet. De återvänder med lagom mängd mynt i ett skrin och får sedan vänta utanför handelsmannens bod tills de ordnat hela leveransen.
De vandrar sedan genom staden för att fylla vattenskinn och hämta sina vapen hos Ishmael. När de väl är där så försöker den lilla pojken med hundögon att få följa med dem ut i öknen. Lenwé ber honom hålla för sina öron och blunda medans de diskuterar saken. Vidar är emot förslaget och anser att pojken är en risk att ha med sig, de vet inte vad som kommer hända och de kan inte ta hans ansvar under sina armar. Myrk och Lenwé är först inne på att det kan vara en god idé att ta med sig någon som är från trakterna. Diskussionerna går fram och tillbaka, men slutligen så har de bestämt sig för att inte ta med honom och han springer gråtandes iväg.
Vidar den kloke försöker vilseleda alla genom att säga att norrut är deras destination och det är även genom den porten som de tänkt ta farväl av Kûmak för denna gång. När de funnit vad de letar efter, ett Kamelodrontstall så lämnar de packningen i ett hörn vid muren och låter Vidar och Myrk smyga bort in på gården till ett fint hus och stallet. Just som de ska till att sadla klart och bege sig så hör de Rishkas röst isa genom mörkret, vid sin sida har hon Ishmael.
De verkar inte alls så intresserade av att låta tre godingar som dessa försvinna hur staden och inte med så många godsaker. När Ishmael öppnar sin mun och säger "Ikväll är jag sugen på något annat än bröd" och två huggtänder växer fram så rinner bägaren över för Lenwé. Han sträcker ut ett finger och en froststråle träffar pojken i pannan. Sekunderna efter så drämmer Vidar iväg en dolk som sänker den stackars pojken, som sedan verkar transformeras till något råttliknande.
Lenwé märker att det är något magiskt över Rishka och hon ropar ut "kom mina barn ikväll ska vi äta gott", eller ja det var iallfall vad Lenwé tolka det som och gör sig redo för Råttkompott!
Myrk står helt ovetandes och filosoferar.
Det fina huset med Kamelodrontstallet
Tre stycken råttor till klättrar över stalltaket och ner framför dem, det är här någonstans som Myrk hör ett skrik och funderar över om hans Stålsvärd kan vara till gott behov. Han hinner dock inte mer än klättra över den lilla gårdsmuren innan Rishka har charmerat honom och han helt enkelt gör ett gott försök att slå ihjäl Vidar på hennes befallning. Lenwé bryter förtrollningen genom att blända dem alla och den lugna striden bryter ut till något storartat då Rishka förvandlas till en jättestor råtta.
Plötsligt så sticker Vidar Olegs gamla dolk i en av råttorna och de ser alla till sin förvåning hur denne blåses upp och exploderar, råttkladd överallt!
Vidar hör en röst i sitt huvud och dolken blir plötsligt en guldskimrande pilbåge med osynliga pilar. Mäkta imponerad så gör de tillsammans ödet kort för råttorna. När lugnet lagt sig så är det åte en dolk utan den minsta skimmer av magi som Vidar håller i sin näve. Coolt!
De ställer sig frågandes till varför ingen vaknat eller reagerat på striden, men bestämmer sig för att smyga ut ur staden så fort som möjligt. De beger sig sedan söderut mot den handformade klippan tre dagsmarscher bort. De tappar hoppet då det börjar dra ut på tiden men slutligen ser de stenfingrarna och beger sig sedan i riktning mot templet.
De möts av en pyramidformad skapelse, hur en sådan nu må se ut, men den liknar bilden från ruinerna i Vestergren. De knyter fast Kamelodronterna och beger sig in i den trånga tunneln in i Templet som konstigt nog är bäcksvart trots deras syn.
De hör ett mässande inifrån och bestämmer sig för att röra sig så försiktigt som möjligt. Försiktigt smyger de sig fram, eller ja om det inte var för Myrk då som tycker att slå svärd mot sköld är en bra avledande manöver mot sina egna klumpiga steg.
Plötsligt så hör Lenwé och de andra något, en röst i dennes huvud.
Det verkar vara Solverul Askhand själv som talar och förvånad som de alla är så plockar Lenwé fram de två bitarna och håller ihop. Han ber honom känna efter magin inom sig själv som han dock inte visste fanns där och säger orden som Askhand ber honom upprepa.
"Ura hör mina ord. Jag är på en av maktens platser. Hör min bön, tiden är kommen. Sammanfoga din tjänares stav. Ura, hör min bön."
Askhand försvinner lika snabbt som han kom upp i deras huvuden och de har nu fått staven hel på nytt.
Lenwé alven som alltid verkar sakna små detaljer
De smyger in i Templets mitten och möts av en stark åsyn. Framför dem har de Spökkaptenen och Acherons Kub. På något magiskt vis så är han sammanfogad med kuben och skickar rå energi mot en stor portal på ena väggen. Där ser de själar åka ur kuben och in i portalen.
Lenwé upptäcker att kaptenen har osynliga fantomhundar som patrullerar bakom denne.
Det är nu som Eposet för första gången blir en aningen halv-episkt.
Innerdelen av Templet och striden mot Ramundh Rödvatten
En strid tar sin början med spökkapten, fortfarande fastknuten till kuben och fantomhundarna. Myrk gör pinan kort med hundarna och Vidar försöker flera gånger hoppa upp på kuben men slungas bort.
Medans Vidar och Myrk gör sitt bästa för att hugga av de sex trådarna som håller kaptenen och kuben samman så ställer sig Lenwé och mediterar. Han är plötsligt i sitt minne, från en tid för länge sen då han för första gången lärde sig använda illusioner. Han ser inom sig hur han kämpar för att få fram en låga i sin handflata, pulsen går ner och omvärden finns inte...
..medans gör de sitt bästa genom att blanda missar med träffar och Vidar är rätt så illa sårad.
Lenwé tror sig vara redo då han hör en röst, det är prästinnan Mienas.
"Lenwé du måste förstöra kuben, men det går inte så länge kapten har sin vanmakt länkad till den, men ni måste tillsammans du och dina bröder förstöra den"
Han inser att tiden är kommen, någon häftig rörelse med staven och sedan riktar han den mot kaptenen, fyra enorma åskviggar kommer ifrån alven och åker rätt igenom Spökkaptenen och gör ett stort hål i väggen bakom.
Helt utmattad känner han sig dock efteråt. Strax därefter så faller Vidar ihop för att citera "som en jävla säck". Vidar är tillbaka i finfin stupar-form.
Vidar som han ser ut efter han stupat
Kaptenen försöker sänka Lenwé också, som dock är fyra, och han träffar inte rätt. Myrk hugger av den sista länken. Vacklandes så backar Ramundh,
"nej ni kan inte döda mig, jag kommer att hemsöka er"
. Plötsligt blir det kallt och kyligt och de ser en skepnad som uppenbarar sig långsamt. I en lång kåpa och en krona på huvudet.
"..ingen av mina tjänare flyr mig"
"Mitt namn är Acherons, vilka är ni mina nya fiender?"
"Dom tre som kommer förgöra din kub, ditt kräk"
"Du gjorde ett misstag som gav dig på vår by"
Han förklarar sedan att hans arbete bara blir försenat men med hans ålder så är tid inte ett problem. Han tycker det är något besynnerligt med de tre, Uras tjänare? Nej, något mer än så...
När han tynar bort så rusar Lenwé mot Kuben och knackar lite lätt på den för att känna vad den är jord av. Han ber sedan Myrk slå sönder den med sin sköld. Kuben splittras i hundratals bitar och ser hur själarna flyger ut ur den och sugs in i portalen.
Själarna knyter händer och bildar ett nät mot portalen. För att hålla igen.
Plötsligt så ser de välbekanta ansikten som kommer emot dem. Föräldrarna kommer fram, och ler mot dem. De är så stolta att se dem igen, men de är påväg mot en annan plats, då de är döda. Lenwé börjar gråta på knä. Myrks far kommer fram och bekänner sanningen om honom och hans mor. Vidars far kommer också fram och berättar att även han inte har någon riktig far.
Efter att de sagt farväl så försvinner de in i portalen.
När själarna är borta så börjar hela pyramiden skaka och det verkar som om allt rasar in. Portalen svävar upp genom slussen i taket. De gör sitt bästa för att rusa ut från Templet. Enorma spricker som bildas i marken och hela templet rasar ner i sprickorna. Marken de står på reser sig upp i luften.
"Shit! Matkorgen"
"Kamelodronterna!"
Marken slits upp och bildar flygande öar. De ser hur Kûmak försvinner ner i marken. Ur portalen kommer det ur sig Blåvita varelser med muskler, toga och turbaner. Deras ben är som en vindsvans. De kommer ut tiotusentals varelser ur portalen. De omringar portalen sen kommer rustningsbeklädda varelser ställer sig på knä för att bemöta sin kung som kommer ut ur portalen.
Kungen som kommer ut känner de tre igen ifrån en dröm, då denne blåa var tillsammans med andra varelser i andra färger. Han ser dem.
De flyger emot dem, men plötsligt kommer en guldskimrande mur upp runtom de tre och skyddar dem. De hör en röst bakom sig
"Det är nog dags att ge sig av mina vänner, det här är inte er plats just nu"
Den skinande varelsen är Fasool, som de befriade ifrån Askhands Torn. Han vill återgälda tjänsten sen de friade honom hur fängelset. Han gör en gest och plötsligt så flyger de tillsammans upp ibland skyn. De märker en safirblå sten på halsbandet och en ny måne i blått på himlen bredvid de tre.
De flyger iväg i Fasools famn norrut tror de och passerar en grön djungel, till berg och andra gröna områden att de tillslut ser de ett hav och de släpps ner mot det.
"Jag måste lämna er för att ni har en uppgift att uppfylla"
De faller mot havet och men just innan de slår i vattnet så bromsas de in och det blir svart för ögonen, så känner de havets salta kyla.
De vaknar till i kupolliknande rum i glas, som är genomskinligt. De verkar befinna sig på havets botten i var sin säng. In genom rummet kommer en figur med långa spetsiga öron.
"Välkomna till Alu Varu, till Alvernas Rike"
Myrk måttligt missnöjd med att vara i havet
(. Eftersom jag ger detta getöga ett betydligt sämre betyg än övriga, så ber jag om ursäkt för den sena rapporten och den taskiga skrivelsen. Men det var ett för episkt inslag i vestergren för att ge en rättvis bedömning, jag har därför laddat upp podcasten också för att åter minnas de magiska slutet. Det är lugnt, den är bara 45min lång.)
Hört vid bordet
"Du är dö, sssh!"
"Han kan vara bra att ha med för att hitta en sån där Oas, vad nu det är för något?"
"En oas, det kanske är något man kan äta"
