med spelpass i sikte..

"ja då är det ju bara att se fram emot ljusglimten i våra liv på fredag"

I rest my case.

Lill-solve.

Session 5 började med att det höll på att bli inställd, men blev endast viss försening (men det är väl lite av vår grej, det här med att börja en stund efter utannonserad tidpunkt?). Ny spelplats för sällskapet, Mariehemsvägen.

Spelpasset föregicks med en grundlig genomgång av detaljer kring spelarnas bakgrund och vad som hänt, av Krook.

"Myrk, din pappa var ju missbrukare..."

När ljusen var tända och stämningen satt sig, anlände de tre upprymda resenärerna till vad de kanske trodde var Solve, men ack så fel de hade. Lill-Solve (inofficiellt döpt av Lenwë), en kåkstad 400m ifrån Solves stora röda palisad. Här blev de genast varse om att porten till Solve var stängd man kom varken in eller ut. Detta var utsidans förlorare, eller vinnare?

Efter att samtalat med en kvinna som bar på morötter så skenar Lenwë iväg till tältet "Hjornhjorten", Kåkstadens öltält. Vidar skyndar efter då han idag verkar en aning orolig för sin käre kamrat. Myrk tar hand om hästarna och slår upp ett läger på lämplig plats, då det är fritt fram att bre ut sig.

Lenwë beställer husets öl och slår sig ner vi disken tillsammans med den efterföljande Vidar. Här ställer de Gregor, barmannen mot väggen och frågar ut honom litegrann om "Lill-Solve", folket och varför porten är stängd. De får alltid samma svar, att en tjuv är lös och staden är nedstängd tillsvidare. Det har nu gått nästan tre veckor, vilket både folket i kåkstaden och våra tre kära nyfikna ungtuppar tycker verkar en aningen suspekt.

Vidar och Lenwë tar sitt stop och slår sig ner bredvid två finklädda herrar i ena hörnet. En väldigt hetlevrad och uppspelt kålhuvudförsäljare kokar på tillståndet han måste befinna sig i och ojjar sig över allt kål som kommer måsta slängas pga denna incident.

"Ursäkta, vad heter ni, herr kålhuvud" (Lenwë försöker på bästa manér kombinera ungdomligt ohyffs med glimten i ögat)

Myrk kommer också in och blir förvånad över hur de andra två redan lyckats sätta sig bland gräddfilen. Han berättar vad han fått höra av grannen till deras läger och påstår att man inte ska lita på alla ögon och öron härikring. Myrk har även ordnat så grannpojken Emil står vakt över deras hästar, han verkade inte släppa blicken ifrån de.

De gör en lov ut till lägret och hämtar lite föda för kvällen och avnjuter detta, samtidigt som Vidar tar sig friheten att kosta på sig ett glas vin, för hela 15 koppar!

När de ätit sig mätta, tagit avsked av Herr Kålhuvud, Tuvlen Kammar och hans livvakt Björn så beger de sig ut för att kolla in resten av kåkstaden. De ser då tre män stirra och gå bestämt mot de. När de är nog nära så stoppar de dem och frågar ut ifall de är de nya. De svarar vänligt att de just anlänt från Gripe vägskäl och då säger mannen i mitten att de är de som styr stan. De kommer kosta herrarna två silver per skalle och dag att vistas här. Nu händer något smått oväntat då såväl Myrk som Lenwë står på sig och hävdar att det är fri mark och spendera sin tid på och inte alls är speciellt intresserade av att betala ett pack som dessa. Man inser nu att de inte bara är tre herrar utan sju stycken som nu smått omringat de. Myrk hävdar både att man talar om de tre efter bragden i Gripe .

Maktkamp råder i Lill-Solve och Lenwë försöker skrämma männen genom att visa sitt rätt ansikte och han börjar även alstra med händerna som om en besvärjelse vore på ingång. Männen står starka och hävdar att de ska krossa de alla, då de hör en mörk rast bakifrån som lovar att gör mos av de alla om de inte låter ynglingarna vara ifred. Tre korta dvärgar står just bakom männen som skingras och springer därifrån. De hade tydligen fått syn på run-märkningen som Esbjörn satt på deras underarmar. Man går lite avsides (till lägret) för att tal ostört.

Torm, Gorm och Salve är deras namn. De är tre dvärgar på genomresa i letandet efter en budbärare. De misstänker att han också är fast inne i Solve, han skulle nämligen lämna ett viktigt bud åt Esbjörn Garvidsson. De småpratar lite och tillslut så lämnar herrarna avsked, då som från ingenstans så kliar sig Myrk på huvudet "hittade inte vi en väska med en scroll, med någon runmärkning?". Som skjuten ur en katapult rusar Vidar ut för att förklara för dvärgarna tre att de glömt nämna en detalj. De kikar på scrollen och ser direkt att det är den de söker. Myrk förklarar för de att Skogsrån med all sannolikhet slukat deras vän budbäraren.

Innan de lägger sig, smyger Vidar och Lenwë iväg bort till flodens utlöpare i öster från palisaden. Här undersöker de om det finns någon väg att ta sig in. De gör samma sak på den västra sidan, här testar även Vidar att dyka ner och kontrollera ifall gallret som sitter för in till kloaken går att rubba. Föga ger det, så de återvänder, Vidar rätt frusen. Medans i ett varmt läger gottar sig Myrk i hur varmt och mysigt han har det och passar på att nyttja alla filtar de har och bara vara helnöjd.

De sover ut och kliver upp tidigt dagen därpå, kastar i sig frukost och beger sig bort till Palisadsporten. De hälsar på en av vakterna och ber att få komma in. Självklart nekas de till detta, men försöker förklara för vakterna att de har ett viktigt bud till en av översteprästerna. En korpral kliver fram och ger med om att han kan leverera budet, men då insisterar Vidar på att de vore nog bäst om de fick sköta sina affärer. Han berättar även om stordåden i Gripe vägskäl. Korpralen går iväg in för att rådfråga sin kapten.

Efter att ha väntat ett trettiotalet minuter så återvänder korpralen, han för de närmare palisaden. Han förklarar att de blivit lovade att komma in för att hjälpa till, men det kan endast ske nattetid och i all dess hemlighet. De bestämmer möte vid det åttonde klockslaget vi en liten skogsdunge en bit från flodens västra strand. De hälsar på varandra och ger sig tillbaka till kåkstaden.

Lenwë spenderar sin tid åt vila, återhämtning och dyker ner i sina studier. Medans träffar de plötsligt på Antol Lamber som kommer förbi de och hälsar. Han berättar att han nu också skulle in i Solve men att situationen även sätter käppar i hjulen för hans verksamhet.

"Snacka om misslyckad handelsman", kastar Lenwë ur sig mitt i sitt studerande. Stämningen stelnar, men Antol har som tur är lite humor och skrattar åt eländet. Antol berättar även att de haft problem här ett par dagar med nattliga stölder av diverse småsaker. Detta gäller även andra handelsmän. Vidar tar sig en kik och undersöker låset till Antols vagn. De erbjuds möjligheten att hjälpa till och försöka fånga eventuella tjuvar men berättar att de ska ut på jakt för att ordna med föda. De tre menar att de ska jaga en hel del. "Myrk har sett fram emot det här så länge nu", de ser hur han illustrerar hur han ska skjuta med bågen.

När kvällen är kommen och halvslaget efter sju är i akt så smyger de bort mot dungen. Inne i dungen finns ett litet stenröse. De står en stund och väntar och plötsligt så rasslar det till och en hemlig dörr öppnar sig. Ut kliver korpralen och ytterligare åtta stycken soldater. De ber alla dra sina vapen och börjar sen vandringen in genom tunnelnsystemet som går via kloakerna. Redan innan de når kloakernas vedervärdiga dofter informerar korpralen om att hela Solve ligger belägrat av levande döda. Tvåhundra stycken för att vara mer exakt. De är aktiva på nätterna och just därför som det är så farligt just nu.

Ofarligt tar de sig igenom kloaken även om de hör en del ljud, och stank. De klättrar upp för en stege och kommer ut på en av de mindre gatorna i Solve. När de sedan smyger runt nästa hör de ljudet av släpande kroppar och stönanden. Ett tiotalet zombies är påväg emot de.

Myrk drar sitt vapen...
...Lenwë stelnar till...
...och Vidar faller ihop i fosterställning!
Zombiesarna anfaller och de blir en hård strid där Myrkvinge gör sitt yttersta för att kämpa ner de. Lenwë faller också ner i fosterställning medans Vidar är i sådan chock att han klamrar sig fast i ena benet på Myrk. I sin tur så klamrar en halvstupad Zombie sig fast runt Vidars ben och biter honom. Myrk hugger en Zombie i ryggen som ramlar över Lenwë. Dessa två tumlar runt och försöker skada varandra. När lugnet lägger sig så har de flesta av soldaterna stupat, Vidar, Lenwë och Myrk lider av mindre skador och de har varit med om sin största chock någonsin!

Med all hast bär de de döda bort mot Stora torget där de soldaterna har satt upp ett läger. Här lägger de sig och vilar, för vill de vara mer levande än döda så krävs återhämtning och förberedelser...

session 4: vilse i vår egen fångenskap..

Dagens lärdom fick vi oss "om du ska till umedalen, ta aldrig genvägen via Teg". Så ännu en gång blev vi lite försenade. Vi kom iaf igång kring 19.00

Äventyr 3 började med en inledning likt en resumé och även en vinklat perspektiv på en skakig figur som samtalar med någon inom en port i mörkret, något om en leverans. Dessa unga festprissar smäller upp ögonen och önskar att det aldrig blev morgon, ja om man kan kalla kring elva som morgon, snarare eftermiddag i deras värld. Slitna, baksmälla på topp och ledvärk var resultatet av kanske tidernas största festande.

De vankade ut, tryckte i sig gröten i ett tappert försök och sen gjorde sitt bästa för att bearbeta baksmällan med vedhuggning och stapling. De gör sig sedan iordning för avfärd mot Solve. Packningen ordnas, avskedshälsningar och så lite handel hos Fröken Haber. Det blir varsin läderrustning åt Myrk och Vidar, plus diverse prylar såsom rep, Vidar gillar rep.

Vidar köper sig även ett stålsvärd, omän inte lika graciöst och kraftfullt som Myrks, som tur är. Vidar kämpar även på med att göra sin rustning svart med hjälp av kål. Myrk och Lenwë tycker detta är lite löjligt.

Så var det dags för avfärd. Man följer slättvägen som går längs solens strålar i sydlig riktning. Efter en dags marsch så anländer man till brynet av en större skog. Lenwë ställer sig frågande om detta också är Björnskogen, men de tror inte det. Efter en tids vandring här så ändrar vädret karaktär. Man slår läger och gör upp en eld, binder hästar och försöker hålla sig torr för regnet öser ner och vinden den blir bara starkare och starkare. Nu är den så kraftig att man måste ligga ner under vindskyddet och hålla ihop hela "tältet" för att det inte ska blåsa bort. Utifrån hör de små liven hur hästarna kämpar för sitt liv. Vidar går ut för att försöka lugna hästarna men inser snabbt att det är smått omöjligt att komma nära på grund av dess hysteriska beteende. Med ett knak märker de att två hästar sprungit bort.

Sittandes där så ser plötsligt Lenwë något, för glimten av en sekund trodde han att han såg någon springa förbi därute. Myrk ser samma sak lite senare och de bestämmer sig för att det är ohållbart att ligga kvar här, de packar ihop och stretar på mot vinden och regnet genom skogen. De kommer ifrån vägen lite och hittar då en gammal ruin. Här har de lite tak över huvudet och kan få öppna ögonen från dess kisande position. De lägger nu märke till att runtom på väggarna står det inristat i stenpulver "Hjälp" överallt. Här finns även en trädörr som leder neråt. De bestämmer sig för att de lika gärna kan gå ner och se ifall de kan hitta värme och bli torra.

De kommer ner i ett stenrum, just som Lenwë vänder sig om så finn där ingen trappa upp, de är instängda. Mitt i rummet står det ett altare i sten med två inristningar, ett som liknar en kub och ett som liknar en bläckfisk. Mot väggen rakt fram finns det även två dörrar. Vidar letar efter fällor och när det verkar lugnt så öppnar de bägge. Den vänstra leder neråt och den högra leder uppåt, de tre frusna spolingarna går uppåt.

Översikt över skogsruinens alla rum

Häruppe finner de ett rum med en plåtdörr rakt fram och till höger en gallercell som står på vid gavel. Mitt i cellen ligger det en nyckel som Lenwë rätt så raskt försöker fiska till sig med sin trästav. De prövar nyckeln i låset och den passar. De kliver nu in i ett osymetriskt rum med konstiga gångar och vråer och till höger ser de en stor spegelvägg. De tre ställer sig och tittar in i spegel och ser sig själva. Plötsligt så händer något, det som förut var deras spegelbilder verkar nu agera fristående och kliver rakt ut ur spegeln.

Total förvirring råder då de nu strider mot sitt egna jag. Ond-Lenwë kastar Daze på Lenwë, Ond-Myrk får in ett slag på Myrk och Vidarna står mest och stirrar ut varandra. Lenwë får panik verkar det som och flyr ut ur rummet och låser efter sig. Myrk börjar istället slåss med Ond-Lenwë och får in en fullträff, han krossas och kvar blir bara glassplitter. Vidar tar kål på Ond-Vidar och kastar ur sig kommentaren "Nu ska du få smaka på slavs haha". För en stund funderar Myrk om det är Ond-Vidar eller Vidar som är vid livet. De hjälper varandra och tar ihjäl Ond-Myrk i samma ögonblick som Lenwë gör en episk entré i rummet.

Under tiden de stred på så sprang Lenwë och undersökte dörren till det nedre planet som dock var låst.

När lugnat fallit och småskador behandlats med helrot så undersöker Lenwë spegeln som börjar agera konstigt igen. Ut ur spegeln ramlar ett föremål som liknar en bläckfisk. Det tar med sig förmålet och placerar det på altaret i det första rummet, det klickar till och den sitter fast.

Nu går de och undersöker den låsta dörren som Vidar ganska enkelt dyrkar upp. I rummet de nu finner så möts de av ett smalt tomt ställe med en dörr och tre stycken hänglås. På dörren står det en gåta:

Nära njutning, men långt ifrån, bor i både kyla och hetta.
Belöning för hårt arbete, straff för dårar.
En del ger bort mig, alla delar mig, ingen vill ha mig.
Men när man har mig tycker man att man alltid har mig mest. Vem är jag?

De tänker och klurar och funderar, tillslut ropar Vidar ut: "Smärta". De ser nu att ett av hänglåset klickar till och ramlar ner, då förändras även texten på tavlan och en ny gåta uppenbarar sig.

Går ej att dela. Men jag besöker alla.
Bara andra kan hjälpa, eller hindra mig från att komma.
Vissa söker mig, andra skyr mig.
Jag är ett hål men kan endå fylla hela själen. Vad är jag?

Här får de små yngligarna mer problem och tankestugan är i fullgång. Efter några olika försök säger Myrk: "Ensamhet". Pånytt klickar det till, låset ramlar ner och en ny gåta kommer fram.

Jag brinner utan eld, fast bränner kroppar.
Jag kokar utan vatten, endå kan jag rinna eller vara fast som is.
Jag är lika tyst som natten, men skriker lika högt som vinden.
Jag är ett barn av både hat och kärlek. Vad är jag?

Minuter går och funderationerna är många, men slutligen får Vidar ur sig: "Vrede". Ty låset faller till marken och in kliver de i nästa rum. Det står en stenpelare mitt i rummet och när de går fram så står där en ny gåta som dock försvinner så fort de läst den.

Svaret är allt jag söker.
Jag har berövat svaret från mig själv.
När man funnit svaret så krävs det stort ansvar att vårda det.
Ingen kan leva utan svaret, men många existerar utan svaret.
Följ svarets exakta väg, först då kommer ni finna svaret.

I detta rum så lyser golvet upp av bokstäver i ett rödaktigt sken. Först försöker Vidar att stava ett svar med hjälp av att trampa på bokstäverna, då svaret var fel så får han en eletrisk stöt och slungas rakt in i väggen. De försöker om och om igen med nya förslag och såren och smärtan blir bara större och större. Tillslut så undviker Myrk ett ytterligare klavértramp genom att ställa sig på rätt bokstäver och stava ordet, Frihet. Det klickar till och pelaren sänks neroch på toppen står där en stenkub.

De går tillbaka och placerar kuben på altaret och nu händer något som de absolut inte kunde vänta sig. Allt lyser upp och när de kan se igen så står på något som skulle kunna vara en astral platå framför dem en bit bort ser de en vitaktig skepnad som sitter fastkedjad. Bredvid halvstår en liknande skepnad fast i svart. Den talar i tungor på ett schizofrent sätt som gör det svårt att förstå men det verkar vara något om fångenskap och ånger. Plötsligt vänder den sig om och anfaller parvlarna med en besvärjelse från sin trästav som får de att hamna som i en bubbla där de inte kan röra sig och där syret sakta men säkert sinar.

Skrattandes står den svarta skepnaden där, då de alla hör en röst som talar från ovan och plötsligt så sliter sig den vite sig lös från sin fångenskap och anfaller den svarte. Det blir som ett sfäriskt moln som skimrar och glimmar. De uppfattar det som att de strider med varandra då deras kroppar blir som i symbios. Bubblan spricker och de kommer på fötter igen, de hör en röst ropa "nu har ni chansen, anfall den". De gör sitt bästa med att slå med sina svärd och såklart visar Myrk vägen genom att svinga just sitt stålsvärd som ingen annan. Det smäller, blixtrar och skakar då "molnet" imploderar, de ser sedan framför sig en skepnad som talar till de och tackar de för att de hjälpt denne från dess dårskap. Staven som den svarte skepnaden hade ligger bruten och den nya skepnaden säger åt de att ta den till dess skapare.

"Gör staven hel på nytt"

De befinner sig som från ingenstans på utsidan av ruinen igen, dörren ner är i småbitar och de ser bara en inrasad jordkällare där de en gång gick ner. De återfinner sin packning och hästarna är fullt friska betandes i deras närhet.

"Alla våra upplevelser här på vår resa får Storjärven att vara ganska blekt"

Efter lite eftertankar på vad som egentligen hänt just så sansar de sig och fortsätter sin resa mot deras destination, Solve...

(med reservation för sneciteringar och viss förvrängning av smådetaljer)