podcast #1, session 16 recap av slutet

Här slänger jag upp min första podcast från sessionen. Ta den för vad det är, är det något som inte vill lyssna på den så behöver man inte. Tycker någon det känns obekvämt att jag lagt upp den så säg till.

http://soundcloud.com/normud/vestsess16/s-SpWY5

(Länken är privat så ligger bara uppe för oss)

Session 16, I profetians led...

Vår käre SL briljerar

Då var det dags, den spännande fortsättning på Eposet från Vestergren. Spänning var hög, tempot var högre, peppen var högst för att inte tala om efterdyningarna! Bah! Galet! Episk! Vestergren!

Nåja, nu verkar det som om något storartat hänt, som att Myrk badat eller att Lenwé lärt sig hugga ved, nej nej. De tre satt ju bara och vilade.

De inväntade kvällen i Ishmaels boning för att göra avfärd mot öknen och Aeronias Kultens Tempel.

Vidar den charmerande gjorde sitt bästa för att underhålla den gamla damen Rishka en våning ner, för att ta reda på vart man möjligtvis kunde få tag på lite proviant för en ökenfärd. Några våta ordval och en guldpeng senare så hade de bud om att besöka en Orkhandlare.

De begav sig igenom staden till en bakgata där handelsboden skulle vara belägrad. Efter en dörrknackning och orden "min mästare har sänt mig" så blev de insläppta. Orken hade med sig två trälar att göra det tunga jobbet. Vidar försöker på ett smidigt vis förklara vilka varor de behöver, även om det är en aningen svårt med tanke på Lenwés ohyffsade glidingar och Myrks fadäs att nämna att de själva skulle ha utrustningen. Till slut gör de en deal om 3 vattenskinn, och proviant för ökenresa för tre personer och fyra dygn. Det stora problemet då blev det ekonomiska. sjuttiofem guldmynt var det enda möjliga priset så nu blev de tvungna efter lite divideringar att lämna Vidar som pant och rusa bort till Myrks skattkammare för att hämta lite godsaker.

Medans de rusar igenom folkmassorna försöker Vidar på bästa vis vara artig och godtalig tillsammans med den måttligt intresserade Orken. Under tiden så tycker Myrk att hans skatt är hans ensak och ett bråk utbryter emellan Myrk och Lenwé. Den enorma styrkeskillnaden gör det dock till en munsbit för Myrk som kort och gott backar ut Lenwé ur rummet. De återvänder med lagom mängd mynt i ett skrin och får sedan vänta utanför handelsmannens bod tills de ordnat hela leveransen.

De vandrar sedan genom staden för att fylla vattenskinn och hämta sina vapen hos Ishmael. När de väl är där så försöker den lilla pojken med hundögon att få följa med dem ut i öknen. Lenwé ber honom hålla för sina öron och blunda medans de diskuterar saken. Vidar är emot förslaget och anser att pojken är en risk att ha med sig, de vet inte vad som kommer hända och de kan inte ta hans ansvar under sina armar. Myrk och Lenwé är först inne på att det kan vara en god idé att ta med sig någon som är från trakterna. Diskussionerna går fram och tillbaka, men slutligen så har de bestämt sig för att inte ta med honom och han springer gråtandes iväg.

Vidar den kloke försöker vilseleda alla genom att säga att norrut är deras destination och det är även genom den porten som de tänkt ta farväl av Kûmak för denna gång. När de funnit vad de letar efter, ett Kamelodrontstall så lämnar de packningen i ett hörn vid muren och låter Vidar och Myrk smyga bort in på gården till ett fint hus och stallet. Just som de ska till att sadla klart och bege sig så hör de Rishkas röst isa genom mörkret, vid sin sida har hon Ishmael.

De verkar inte alls så intresserade av att låta tre godingar som dessa försvinna hur staden och inte med så många godsaker. När Ishmael öppnar sin mun och säger "Ikväll är jag sugen på något annat än bröd" och två huggtänder växer fram så rinner bägaren över för Lenwé. Han sträcker ut ett finger och en froststråle träffar pojken i pannan. Sekunderna efter så drämmer Vidar iväg en dolk som sänker den stackars pojken, som sedan verkar transformeras till något råttliknande.

Lenwé märker att det är något magiskt över Rishka och hon ropar ut "kom mina barn ikväll ska vi äta gott", eller ja det var iallfall vad Lenwé tolka det som och gör sig redo för Råttkompott!

Myrk står helt ovetandes och filosoferar.

Det fina huset med Kamelodrontstallet

Tre stycken råttor till klättrar över stalltaket och ner framför dem, det är här någonstans som Myrk hör ett skrik och funderar över om hans Stålsvärd kan vara till gott behov. Han hinner dock inte mer än klättra över den lilla gårdsmuren innan Rishka har charmerat honom och han helt enkelt gör ett gott försök att slå ihjäl Vidar på hennes befallning. Lenwé bryter förtrollningen genom att blända dem alla och den lugna striden bryter ut till något storartat då Rishka förvandlas till en jättestor råtta.

Plötsligt så sticker Vidar Olegs gamla dolk i en av råttorna och de ser alla till sin förvåning hur denne blåses upp och exploderar, råttkladd överallt!

Vidar hör en röst i sitt huvud och dolken blir plötsligt en guldskimrande pilbåge med osynliga pilar. Mäkta imponerad så gör de tillsammans ödet kort för råttorna. När lugnet lagt sig så är det åte en dolk utan den minsta skimmer av magi som Vidar håller i sin näve. Coolt!

De ställer sig frågandes till varför ingen vaknat eller reagerat på striden, men bestämmer sig för att smyga ut ur staden så fort som möjligt. De beger sig sedan söderut mot den handformade klippan tre dagsmarscher bort. De tappar hoppet då det börjar dra ut på tiden men slutligen ser de stenfingrarna och beger sig sedan i riktning mot templet.

De möts av en pyramidformad skapelse, hur en sådan nu må se ut, men den liknar bilden från ruinerna i Vestergren. De knyter fast Kamelodronterna och beger sig in i den trånga tunneln in i Templet som konstigt nog är bäcksvart trots deras syn.

De hör ett mässande inifrån och bestämmer sig för att röra sig så försiktigt som möjligt. Försiktigt smyger de sig fram, eller ja om det inte var för Myrk då som tycker att slå svärd mot sköld är en bra avledande manöver mot sina egna klumpiga steg.

Plötsligt så hör Lenwé och de andra något, en röst i dennes huvud.

"Lenwé, ta fram staven"

Det verkar vara Solverul Askhand själv som talar och förvånad som de alla är så plockar Lenwé fram de två bitarna och håller ihop. Han ber honom känna efter magin inom sig själv som han dock inte visste fanns där och säger orden som Askhand ber honom upprepa.

"Ura hör mina ord. Jag är på en av maktens platser. Hör min bön, tiden är kommen. Sammanfoga din tjänares stav. Ura, hör min bön."

Askhand försvinner lika snabbt som han kom upp i deras huvuden och de har nu fått staven hel på nytt.

Lenwé alven som alltid verkar sakna små detaljer

De smyger in i Templets mitten och möts av en stark åsyn. Framför dem har de Spökkaptenen och Acherons Kub. På något magiskt vis så är han sammanfogad med kuben och skickar rå energi mot en stor portal på ena väggen. Där ser de själar åka ur kuben och in i portalen.

Lenwé upptäcker att kaptenen har osynliga fantomhundar som patrullerar bakom denne.

Det är nu som Eposet för första gången blir en aningen halv-episkt.

Innerdelen av Templet och striden mot Ramundh Rödvatten

En strid tar sin början med spökkapten, fortfarande fastknuten till kuben och fantomhundarna. Myrk gör pinan kort med hundarna och Vidar försöker flera gånger hoppa upp på kuben men slungas bort.

Medans Vidar och Myrk gör sitt bästa för att hugga av de sex trådarna som håller kaptenen och kuben samman så ställer sig Lenwé och mediterar. Han är plötsligt i sitt minne, från en tid för länge sen då han för första gången lärde sig använda illusioner. Han ser inom sig hur han kämpar för att få fram en låga i sin handflata, pulsen går ner och omvärden finns inte...

..medans gör de sitt bästa genom att blanda missar med träffar och Vidar är rätt så illa sårad.

Lenwé tror sig vara redo då han hör en röst, det är prästinnan Mienas.

"Lenwé du måste förstöra kuben, men det går inte så länge kapten har sin vanmakt länkad till den, men ni måste tillsammans du och dina bröder förstöra den"

Han inser att tiden är kommen, någon häftig rörelse med staven och sedan riktar han den mot kaptenen, fyra enorma åskviggar kommer ifrån alven och åker rätt igenom Spökkaptenen och gör ett stort hål i väggen bakom.

"Ha-ha!" Ropar Lenwé

Helt utmattad känner han sig dock efteråt. Strax därefter så faller Vidar ihop för att citera "som en jävla säck". Vidar är tillbaka i finfin stupar-form.

Vidar som han ser ut efter han stupat

Kaptenen försöker sänka Lenwé också, som dock är fyra, och han träffar inte rätt. Myrk hugger av den sista länken. Vacklandes så backar Ramundh,

"nej ni kan inte döda mig, jag kommer att hemsöka er"

. Plötsligt blir det kallt och kyligt och de ser en skepnad som uppenbarar sig långsamt. I en lång kåpa och en krona på huvudet.

"..ingen av mina tjänare flyr mig"

"Mitt namn är Acherons, vilka är ni mina nya fiender?"

"Dom tre som kommer förgöra din kub, ditt kräk"

"Du gjorde ett misstag som gav dig på vår by"

Han förklarar sedan att hans arbete bara blir försenat men med hans ålder så är tid inte ett problem. Han tycker det är något besynnerligt med de tre, Uras tjänare? Nej, något mer än så...

När han tynar bort så rusar Lenwé mot Kuben och knackar lite lätt på den för att känna vad den är jord av. Han ber sedan Myrk slå sönder den med sin sköld. Kuben splittras i hundratals bitar och ser hur själarna flyger ut ur den och sugs in i portalen.

Själarna knyter händer och bildar ett nät mot portalen. För att hålla igen.

Plötsligt så ser de välbekanta ansikten som kommer emot dem. Föräldrarna kommer fram, och ler mot dem. De är så stolta att se dem igen, men de är påväg mot en annan plats, då de är döda. Lenwé börjar gråta på knä. Myrks far kommer fram och bekänner sanningen om honom och hans mor. Vidars far kommer också fram och berättar att även han inte har någon riktig far.

Efter att de sagt farväl så försvinner de in i portalen.

När själarna är borta så börjar hela pyramiden skaka och det verkar som om allt rasar in. Portalen svävar upp genom slussen i taket. De gör sitt bästa för att rusa ut från Templet. Enorma spricker som bildas i marken och hela templet rasar ner i sprickorna. Marken de står på reser sig upp i luften.

"Shit! Matkorgen"

"Kamelodronterna!"

Marken slits upp och bildar flygande öar. De ser hur Kûmak försvinner ner i marken. Ur portalen kommer det ur sig Blåvita varelser med muskler, toga och turbaner. Deras ben är som en vindsvans. De kommer ut tiotusentals varelser ur portalen. De omringar portalen sen kommer rustningsbeklädda varelser ställer sig på knä för att bemöta sin kung som kommer ut ur portalen.

Kungen som kommer ut känner de tre igen ifrån en dröm, då denne blåa var tillsammans med andra varelser i andra färger. Han ser dem.

De flyger emot dem, men plötsligt kommer en guldskimrande mur upp runtom de tre och skyddar dem. De hör en röst bakom sig

"Det är nog dags att ge sig av mina vänner, det här är inte er plats just nu"

Den skinande varelsen är Fasool, som de befriade ifrån Askhands Torn. Han vill återgälda tjänsten sen de friade honom hur fängelset. Han gör en gest och plötsligt så flyger de tillsammans upp ibland skyn. De märker en safirblå sten på halsbandet och en ny måne i blått på himlen bredvid de tre.

De flyger iväg i Fasools famn norrut tror de och passerar en grön djungel, till berg och andra gröna områden att de tillslut ser de ett hav och de släpps ner mot det.

"Jag måste lämna er för att ni har en uppgift att uppfylla"

De faller mot havet och men just innan de slår i vattnet så bromsas de in och det blir svart för ögonen, så känner de havets salta kyla.

De vaknar till i kupolliknande rum i glas, som är genomskinligt. De verkar befinna sig på havets botten i var sin säng. In genom rummet kommer en figur med långa spetsiga öron.

"Välkomna till Alu Varu, till Alvernas Rike"

Myrk måttligt missnöjd med att vara i havet

(. Eftersom jag ger detta getöga ett betydligt sämre betyg än övriga, så ber jag om ursäkt för den sena rapporten och den taskiga skrivelsen. Men det var ett för episkt inslag i vestergren för att ge en rättvis bedömning, jag har därför laddat upp podcasten också för att åter minnas de magiska slutet. Det är lugnt, den är bara 45min lång.)

Hört vid bordet

"Du är dö, sssh!"

"Han kan vara bra att ha med för att hitta en sån där Oas, vad nu det är för något?"

"En oas, det kanske är något man kan äta"

Skölden och Pyramiden...

"om vi tatuerar in ritningen på kroppen så blir det ju som ett prison break"...

Ja alltså då var vi åter tillbaka sen uppehållet i november. Som vanligt när vi börjar en ny "säsong" så fylldes recapen och session 17 av diverse skratt, one-liners och humoristiska inslag. Så brukar det bli, men det viktiga var såklart stämningen och att Vestergren var åter i fokus, de tre lyste med sin närvaro.

Krook gick igenom alla olösta trådar och började se någon sorts mind map över hela eposet. En svår uppgift då problematiken med försvunna detaljer uppenbarar sig för oss emellanåt. Nåja det löser vi med tiden.

Skölden och Pyramiden. Ja så var det.

..när dagen gryr så var magarna tomma och adrenalinet kvar efter incidenten på Biblioteket. Spår efter Ishmaels närvaro under nattens gång fanns där, men han var troligen på plats i Akademien igen.

Ganska snabbt bestämmer de sig för att bege sig ut på stadens gator för att uppsöka Biblioteket och Fängelset igen. Påvägen dit så går de förbi ett antal Kamelodronter i olika färger. Märkliga djur de där, varför använder de inte hästar som i Norr kan man undra?

De lägger märke till att Biblioteket är stängt och det kryllar av soldater på dess innergård. Lenwë den otålige rycker tag i en kvinna med ett barn i sin famn,

"Vad är det frågan om? Vad har hänt?"

. Hon svarar men en spänd röst

"ja de har mördats 15 orker och 10 trälar och..."

"Det stämmer inte"

Utbrister Lenwë och får en extremt nyfiken blick tillbaka. Kvinnan vill genast veta vad han vet och han försöker avfärda henne samt pressa henne på ytterligare information. Avslutningsvis så förolämpar han kvinnan med orden

"så tillbaka och fortsätt med ditt tragiska liv"...

...för första gången i Lenwë långa liv så känner han lite dåligt samvete och söker viss förståelse och tröst hos Vidar.

De bestämmer sig snabbt för att återgå till deras ärende och söker upp Fängelset igen. De kikar nyfiket in mot byggnaden och lyssnar sig fram bland rykten om vad som kan ha hänt i Biblioteket, allt ifrån demoner till kejsaren han självs närvaro sprids. De såklart att så inte är fallet. De dividerar om möjligheterna att ta sig in i fängelset för att besöka gamle Gotu så får Vidar den briljanta idén att övertyga en annan träl om att de måste få byta plats så han kan besöka sin gamle farbror.

Han hugger tag i vattenbärande träl och minst sagt förbluffar honom med ett engagemang och en tår för att verka så övertygande som möjligt om hur synd de är för honom. Gotu ska ju trots allt avrättas under morgondagen. När han står där och pratar med honom så kommer Lenwë upp i ryggen och lägger en tröstande hand på dennes axel. Minst sagt obekvämt så går trälen med på att i gränden intill byta arbetsuppgift.

Vidar kämpar för att klämma fram en tår

Innan planen är färdigsmiden så hinner Lenwë skrämma upp honom, slänga ett mynt och för att sedan skälla ut honom för otyg, få den stackars trälen att sitta kvar i gränden tills de återvänder. Han lägger sedan Alvöronen åt sidan. Myrk bestämmer sig för att stanna kvar och hålla ett vakande öga på allt och alla.

Vidar följt av Lenwë metrarna efter smälter in och går ner till fängelsehålorna för att göra de vanliga, skura golv och tömma latriner. Medans Vidar går fram för att få kontakt med Gotu i dennes cell så sopar Lenwë mattan med dammkornen.

En viskandes Vidar blir smått förvånad när Gotu med bestämd och tydlig stämma talar till honom och ber att få känna på dennes ansikte, han är nämligen blind. Gotu säger sedan något som får de fyra öronen helt tagna på sängen.

"Så vart är den tredje? Jag kan bara höra att ni är två som kommit ner till mig, få känna på den andre"

Under tiden så har Myrk slappnat av lite och känner plötsligt något bränna till i ryggslutet. Man kvider till då den nervöse trälen sticker en dolk i ryggen på honom och springer med full fart ut i folkmassorna. Samtidigt som han funderar på vad han ska göra så hör han en röst i sitt huvud

"Myrk vi behöver dig, kom ner, det är fritt fram... Kom nu"

Det är Lenwës röst och han känner igen detta. Han tar sig sakta men säkert efter att avlägsnat dolken ner till cellen. Vidar ber honom sätta sig ner på knä och låta mannen känna på dennes ansikte. Smått orolig så kämpar han emot lite men får sedan en övertygande knuff i ryggen från Vidars handflata och gamle Gotu knådar in hela ansiktet rejält.

"Så äntligen är tiden kommen, profetian var sann, jag har mycket jag behöver visa er men först måste ni fri ta mig"

Helt ställda börjar de alla tre ifrågasätta mannens babbel och förstår ingenting. Till slut så säger han att för att bevisa att han är något att lita på så ska han berätta vad de vill veta om Arionas kulten som Vidar frågat om tidigare.

"Arionas kulten är en sedan lång tid tillbaka en förbjuden kult som har sitt tempel i Salamakköknen. Där utför djinnerna sin ondska och alla som försökt ta sig dit sägs ha misslyckats"

De får då även veta att man måste ha en nyckel för att magin inte ska utlösa ett larm i cellen. Vidar smyger iväg och lyckas med sin snikna kropp åla sig genom dörren och hämta tre nycklar från vaktrummet ovan. De fritar Gotu efter att Lenwë sprejat kedjan full med syra och Vidar valt rätt nyckel.

Sedan leder Gotu dem blint igenom de stora Orkkvarteren och Vidar hinnar med att roffa åt sig lite frukter. De rör sig bort till de finare området bland Orker och stannar vid en byggnad med stenmur och en stålgrind, där groteska statyer står på murkanten kring grinden. De får förklarat för sig att de måste ta sig in på baksidan och att där finns en gammal glömd ingång som Myrk har nyckeln till. Förvånat av alla parter hjälps de åt att klättra in och gå ner i en tömd fontän. på en sidan om statyn i mitten, som liknar ett groteskt avlångt monster ber Gotu Myrk sätta in nyckeln. Myrk rullar då ut en stor guldmask ur ett tygstycke som han dolt innanför kläderna. De andra två kan inte sluta avundas och förvirras av situationen.

När de masken är på plats så rör sig hela fontänen framåt och en trappa uppenbarar sig med en matta. De följer gamle Gotu nerför och tänder varsina facklor och Lenwës eld. Underjords möter går de innanför två dubbeldörrar till en skattkammare med tre överfyllda kistor. Helt slagna av häpna börjar de kika sig omkring medans Gotu tänder upp några eldar för att lysa upp rummet mer.

Kûmak, Fängelset och den glömda skattkammaren

På den högra sidan är en brodyr av ett stort träd med rötter och en massa namn i rutor. Myrk kikar sig omkring och ser två namn vid toppen, Matazz Ancetraza och Sivien Ancetraza. Sivien som är Myrkvinges mammas namn.

"Välkommen hem...."

Säger Gotu och riktar sig mot Myrk. Helt ställd förstår han inte riktigt vad som händer, och får då förklarat för sig att hans mor var från Kûmak och fick blev med barn även om Myrks riktiga pappa Matazz inte var fadern. Situationen blir minst sagt spänd och Lenwë brister ut,

"Det kan ju inte stämma, Myrk din pappa är ju missbrukare".

Myrkvinge Ancetraza, eller? Ja hur är det egentligen...

Vidar försöker pressa fram en reaktion ifrån Myrk, som smått stolt smått förvirrat inte får ur sig så mkt. Lenwë börjar gråta.

Gotu försöker klargöra historien lite mer då Lenwë frågar varför han vet allt detta och hur han kan känna igen de. Han rullar upp en scroll med en profetia.

"....och vid Judash valv...."

"...skall han som utan fader men som buren ur moder återvända med sina blodsbröder starkare än något annat återvända till de Eviga rikena för att rasera Arionas Tempel och vindens herrar.."

Han läser det flera gånger och läser upp det för de andra. Förtvivlad efter mer svar så ber han Gotu känna på dennes halsband, det märkliga är att han känner det inte... det är som om det inte finns där för honom.

Myrk har under tiden undersökt den övertäckta skölden som sitter på väggen rakt fram och ser att den verkar skina blankt i silver. Lenwë går sedan fram för att undersöka denna då han märker att den utsöndrar magi. Han lägger ett öra emot och känner sig fram med händerna då han plötsligt flyger till marken och svimmar.

"Äntligen!"

utbrister Vidar rakt ifrån hjärtat.

Myrk kontrollerar om denne har någon puls och ja han verkar leva. Han avtäcker sedan skölden för att mötas av en guldkant och ett extremt starkt ljus. Allt blir svart...

De tre befinner sig återigen i en bekant dröm. De tittar ner på ett slagfält av skuggor, där de är svårt att urskilja vilka som är vad. I mitten ligger de tre livlösa nakna kopior av de själva och runtom dem står sex stycken togaklädda gestalter. En röd, en svart, en blå, en vit, en grön, och en brun.

"Nu har vi segrat och denna Era kommer vara vår"

Säger gestalterna simultant fast ur samma stämma.

En bekant röst bakom dem talar, men de kan hur de än vrider sig inte se åt det hållet.

"Ja må hända att så är fallet, men kom ihåg att jag kommer regera i femfaldigt fler eror och glöm inte den sorg som min avkomma skall ha utan deras fäder"

De vaknar upp igen på golvet alla tre och märker känner återigen de varma halsbanden. De försöker ta in vad som just hänt och skapa en uppfattning. Under tiden märker de att Gotu enbart är benrester och aska, samt att ett stort brännmärke finns bakom skölden. Skölden pulserar men börjar avta och ett stålsvärd uppenbarar sig på dess mitt. Vidar och Lenwë säger att det skölden liknar den som Myrk hade i drömmen och ber honom ta ner den och pröva. Ett nöjt leende faller på dennes läppar och de bestämmer sig för att han ska ta med sig den omän under Lenwës döljande illusion.

Efter att ha tagit in alla tankar och händelser bestämmer de sig vad som måste ske, de måste genast roffa åt sig tre Kamelodronter och bege sig ut i Salamakks öken för att finna Templet. Men först måste de invänta natten och äta lite, så de beger sig mot maten och mot Ishmaels boning...

John njuter av den nya SL-stolen

(som vanligt förbehåller jag mig rätten att felcitera mig själv, era andra och john samt kastat om ord eller detaljer)

Orken var tillbaka...!

Efter 5 månaders uppehåll så var det höstsäsongspremiär för Vestergren session 15. En viss förvirring hängde i luften, hade vi levlat? Vem hade levlat? Var Myrk verkligen färdigfixad? Och framförallt, nu var vi i varma södern, men varför? Ingen som minns....

Mitt i det stenbelägda templet och dess runda pelare står de 3 ynglingarna. I blickfånget befinner sig en liten pojke med stora ögon som lamslaget slinker ut genom de stora dubbeldörrarna. På dörren finns symbolen för Han.

En viss envishet kring Myrk infinner sig och han försöker förgäves agera dörrvakt för att icket släppa ut Vidar eller Lenwé som bägge verkar entusiastiska till att inspektera och utforska korridoren utanför.

Väl där kikar Vidar nyfiket ut genom en fönsterglugg och blickar då ner över en vacker trädgård i något som ser ut att vara betydligt större än Solve, mkt mkt större.

Lenwé löper rastlöst och nyfiket ner längs hela korridoren och ner för trapporna ut på nästa våningsplan. Där kikar han fram och lyssnar på två konstigt talande kåpbeklädda individer. De har huggtänder och ett brungrönaktigt skin.

När sedan Vidar och Myrk kommer studsandes ner för så väljer Vidar att kliva fram och göra entre med en inrullandes Lenwé i efterhasorna.

Stunden blir en aningen ställd då de inte förstår vad figurerna i kåpor säger. En av de svarar på knacklig munfylld goviska att de inte får ha vapen. De språkas och den ena figuren går iväg för att hämta vakten.

En minst sagt obehaglig dialog utbytes då vestergrenarna anses vara en aning underlägsna och korkade. Lenwé hinner med att förolämpa denna figur minst en gång genom att kalla honom för "Herr Huggtand" och väljer sedan att gå sin väg åt motsatt riktning.

De kommer ner till en stor lobby och en gallerdörr, där de stöter på den lilla pojken som förklarar situationen med att de befinner sig i Magikerakademins tempel och att de är Orker som styr och ställer här i staden Kûmak i Vindarnas Rike. Han skyndar sig iväg för att ge dem en gråbrun kåpa likt den han själv bär. I väntan på honom så hör de rassel ifrån orkbrynjor, så Myrk och Lenwé smyger ut genom gallerdörren och Vidar klättrar upp i taket och håller spänt fast sig.

De eskorteras sedan av pojken genom den stora trädörren i muren in i handelsdistrikten för att sedan komma ut i människoslummen. De får lära sig att sedan första ork-kriget så har Orkerna makten över staden och människorna lever som slavar åt dem. Så länge man gör sitt jobb och inte är i vägen för någon Ork så klarar man sig helskinnad.

De blir lovade att övernatta i pojken Ishmaels boning, vilket är ett spartanskt rum med två pallar och en bädd. När Ishmael sedan skyndar sig bort till sitt arbete, så passar de på att först prata med den gamla tanten en trappa ner och får då veta att de sedan ca 120år tillbaka varit ett 5år långt krig mot Orkerna där de mänskliga grupperna stått som förlorare och sedan dess varit slavar, något som man lärt sig leva med. De får även information om en gammal man vid namn Gotuh som ska vara den bäste på sagor och gamla legender. Han arbetar i närheten av biblioteket. Lenwé hinner vara lite ohyffsad och Myrk får någon form av charmig komplimang för hans blonda hår. Myrk funderar fortfarande över vad de var L'Kam sa till honom om denna plats...

De går sedan ut letar upp platsen där matransonen delas ut, därefter letar man sig fram med folkets hjälp fram till orkdistriktets bibliotek. De ser att det är en rätt stor byggnad med ett gäng vakter vid vardera ingång.

De dricker lite vatten ur en fontän och akter sig för Orker, då man får höra om hur lätt en avrättning på plats kan uppstå.

Efter ytterligare lite vandring tillbaka genom slumpen så inväntar de Ishmael som kommer tillbaka för dagen och följer dem till Matransoneringen. Man använder sig av två matköer, en för arbetare och en för arbetslösa där de som arbetar får dubbel ranson, men alla människor värnar om varandra och delar med sig.

Ett päron eller äpple samt liten strimla kött och brödbit utgör den delikata målet.

Efter middagen så visar Ishmael vägen till huset där Gotuh bor, det blir dock en lång väntan in på kvällskvisten och en rusande man kommer in till huset och de hör gråt inifrån. Ishmael undersöker saken och konstaterar att Gotuh satts i arresten.

De får vägen förklarad till fängelset men inser rätt snabbt att det kommer bli ytterst svårt att ta sig in obemärkt. Dödslängtan infinner sig icket i de tre våghalsiga ynglingarna.

Istället beger de sig mot Biblioteket. Där är det stängt men lite lugnare med vakter, endast en ork som patrullerar runt de bakre ingångarna. Vidar tvekar inte en sekund utan springer fram och undersöker om det finns några fällor, vilket det gör. I ett ivrigt försök att desarmera fällan så fumlar han med sina fingrar och ett tjutande larm går. Lenwé springer då fram och märker att Vidar är helt förstenad. Han puttar på honom och han faller då som en fura i backen.

Myrk kommer till undsättning och försöker bära bort Vidar medans en förvirrad Lenwé tänker igenom hur han kan försöka få dem att försvinna i mörket. Lite vilda gester och mystiska ord kommer ur hans mun och plötsligt finns det tjock dimma runtom dem. De passar även på att släcka en av facklorna vid huset.

I mörkret och dimman lyckas de på ett ytterst osmidigt vis ta sig bort mot ringmurens utkant och hålla en låg profil. När sedan vakterna inte hittar dem så skickar de in en Ork in i byggnaden.

Vidar ser åter sin chans att agera och klättrar upp på fönsterbläcket för att dyrka upp rutan. Denna gång är han mindre nervös och tar sig in obemärkt, vilket sedan följs upp av ett vild charadspel där varken Myrk eller Lenwé riktigt förstår vad han menar, men de sitter iaf kvar och väntar.

Vidar smyger omkring i ett stort bokvalv men inga vakter eller folk i sikte, slutligen återvänder denna till fönstret. Vidar hör då en röst i sitt huvud, det låter lite som Lenwé som förklarar att en av vakterna verkar ha försvunnit. Han kommer ut till mörkret och de inväntar vad som händer och plötsligt så försvinner även den sista vakten in i byggnaden.

De tar då tillfället i akt och smyger in genom huvudingången där de ser en död ork på trappen. De går upp och finner ytterligare en död ork vid en dörr. De smyger in i rummet och hör snyftningar. Vidar smyger först och sen er död ork och 2 döda män i kåpor men hör snyftningar bortifrån. Han lurar sig framåt och har en ivrig bokgalen Lenwé bakom sig som försöker gå bort till böckerna i samband med att Vidar ställer sig upp och får den snyftande mannen att svimma.

Lenwé går fram för att studera vilka böcker som ligger i ibland kropparna och ser då att struparna är utslitna på de två männen. I samma stund så smyger något osynligt in förbi Myrk och stänger dörren bakom dem.

De cirkulerar lite och försöker vara beredda, när de sakta hör ekot av något kraxande häxlikt skratt. Mitt framför Myrk uppenbarar sig en blåskimrande fyrbent best upp.

Den hinner överraska honom och anfaller och i samma veva dyker en till upp bakom honom. En hård strid bryter ut där den minst sagt loje Myrk inte mäktar med många krafttag men får ny energi då Vidar lägger sin själ i striden och en liggandes Lenwé försöker hålla en av dem blinda.

Slutligen gör Myrk och Vidar pinan kort med de två besterna.

När lugnet lagt sig så börjar Lenwé återigen undersöka böckerna som ligger ikring de döda kropparna och roffar åt sig en bok med någon magisk symbol på men inte på goviska.

De får slutligen liv i ynglingen som ligger avsvimmad och denne berättar då att en man med hatt och svärd kom med sina bestar för att sno en bok ur biblioteket. En bok med titeln Arionas kulten av Al Alrased. Beskrivningen stämmer väl in på spökkapten.

Pojken heter Ramh och de följer honom skakigt tillbaka till människodistriktet och han lovar att inte berätta att de fann sig på platsen.

De smyger sedan tillbaka och in i Ishmaels lya för att sova bort natten och invänta vilka fasor som morgondagen har att erbjuda....

då var de två...

En session har skett här...

Preludium inför session 14.

...blicken var fokuserad. Svettdropparna rann ner för de pulserande ådrorna på tinningen. Hjärtat klappade med en ökande takt. En djupare utandning och en besviken suck kom ur munnen på honom. Det skulle gå, det bara måste. Ett försök till. Bara ett försök till, likväl som de femton försöken före de. Bara ett försök till.

Han andades ut, andades in. Ett tappert försök att slappna av och fokusera. Ramsan kunde han vid det här laget utan och innan. Orden gick som ett eko genom hans öron.

Orden lämnade hans mun. De skarpa alvögonen fokuserade blicken mot den halvslutna handflatan. Ljud övergick till tystnad, tystnad till tidlöshet. Hjärtat saktade in för att sedan börja öka i takt...

Ett, två , tre....ingenting. Han slöt de besvikna ögonen och en tår började rinna ner för hans kind. Orden cirkulerade i hans inre som ett mantra.

När han öppnade ögonen igen så blev han alldeles svettig. I den halvt slutna handflatan låg där nu en liten låga. Ett alster av skimmer, varken varmt eller kallt. Han lyfte på handen och för att till sin förtjusning se hur den lilla lågan följde med i hans rörelser. Han slappnade av och lät lågan tona bort i tomma intet.

Med kvicka steg så hoppade han ner från sin koja för att i alla hast springa in till byn igen. Tänk vad Vidar och Myrkvinge ska bli förvånade när de får se vad han lärt sig...

Vidar gör sig redo

När kvällen kom efter bilfärd och salladsköp så stod vi redo att ge oss in i äventyret.

Det var morgon dagen efter vårt intåg i G'antra. Förmiddagen spenderades av diverse träning, där Vidar visade musklerna och hjälpte byns garvare. Myrk tog det piano medans Lenwé utmanade Kaloo på Alvens cirkel, vilket han fem dagar i sträck fick stryk i. Han hann även med att hjälpa till med skörden.

SL in action

När man efter dessa dagar hjälpt till med diverse sysslor, underhållit barnen och tränat med hårfotingarna, så var det dags att ge sig av på äventyret i den döda skogens dal. Innan avfärd så brände Lenwe in sin underarmssymbol på huset till Kalo och fick då som motgåva en gris. Vidar erhöll ett koger med korta spjut och gav åter en silverpeng.

Med råg i ryggen, säckarna fyllda av potatis, frukt och helande salva så vandrar de ut från Gantra i nordlig riktning mot Saginbergen och den döda skogens dal.

Efter cirka en dags vandring så når man floden. Då det är lite för djupt att simma över och med en Myrk som är gnällig som vanligt så vandrar de längs floden bort ifrån bergen i förhoppning om att hitta ett vadställe. Efter några timmar så finner de en stock som ligger över floden. Vidar glider över smidigt och karvar i bara farten bort lite av den hala mossan som ligger på den gamla barken. Lenwé lyckas på liknande manér ta sig över, dock lite mer försiktigt.

Sen kom Myrk.

Myrkvinge

Han funderade och ojjade sig och funderade och oroade sig, och packade om och planerade och ja. Lenwé satte sig och mediterade i den sanslöst uttråkande väntan. Tillslut så slänger Vidar över ett rep och knyter fast i livbältet på Myrk. Efter en väntan som känns som en evighet så börjar Myrk likt en osmidig ödla, klängandes på alla fyra över stocken. Han kommer halvvägs innan det tar stopp, han kan varken gå framåt eller bakåt och glider eftersom mot ena sidan. Slutligen så hänger denne upp och ner och ramlar i vattnet. Som tur är så står de bägge vännerna redo att hjälpa till att dra upp honom.

Slutligen är även Myrk på rätt sida och ja, kanske luktar han en aning godare efter otaliga veckor utan bad.

De vandrar vidare och slår sedan upp ett Lenwe-patenterat sovläger. De reser vid gryning dagen efter och börjar då bege sig uppåt i bergen. De rör sig ganska ostört men tar det ändå försiktigt och pratar lågmält. Efter några timmar når de tre fram till ett vägskäl och via omröstning så väljer de höger till Myrks förtvivlan.

De är en smal ravinpassage som de endast kan gå en person i bredd. När de efter ca fyrtiofem så kommer de ut på en stenplattå. De tittar nu ut över en grå dal, likt en krater, dock med träd och buskage som allt blivit kristalliserat. Lenwé lägger handen på ett träd och konstaterat att de är någon form av magi. De rör sig vidare in i den rakbladsvassa skogsterrängen mot dalens mitten.

När de minst anar det så angriper plötsligt en gigantisk bönsyrsa Lenwé, som är helt handlingsförlamad och blir fasttagen, tuggad på och ivägsprungen med. Som tur är så hänger Vidar på och lyckas anfalla syrsan och tillsammans med Myrk gör de livet surt för denne. LIte halvskakis så smörjer Lenwe in sig med en dos salva från byn.

Lenwé försöker att inte dö...

Slutligen når de mitten av dalen som lite här och var är överväxt av grönbrunaktig mossa. Där ligger en stor runt kupolformad sten som är överväxt med mossa. Myrk skrapar bort en bit och märker att det är solid sten.

De vandrar ett varv och ser en liten öppning in till ett hålrum och en smal mossbeklädd tunnel neråt. Utan rädsla tänder Lenwé upp en liten eld i handflatan och börjar kana sig ner tills de finne ett nytt hålrum. Ivrig som han är så går han in i rummet.

På väggarna är det stenmålningar och i mitten står det en hög med svampar, stora svampar. När Lenwé går in och ska börja undersöka stenväggarnar så anfaller en av svamparna från ingenstans! En stor laddning med någon sorts spor slungas iväg mitt i bröstkorgen på den smale alven, som blekt slänger sig på mossan för att rulla av sig. Det verkar dock för sent och något verkar krypa på insidan av huden.

Myrk och Vidar visar vad de är bra på och gör med liten hjälp från Lenwé svampstuvning av rubbet. Myrk överlever också två salvor sporer på ett galant sätt.

När lugnet lagt sig så börjar man undersöka väggmålningarna. De är sex stycken bärnstensmålningar som visar Ett klot med 2 stora humanoider. En humanoid och femton små humanoider. En liten humanoid och de femton små humanoiderna. De femton bugandes inför den sista humanoiden. Ett krig av humanoider och slutligen humanoider och hus i brand. Vad exakt dessa bilder innebär kan de bara sia om, men de bestämmers sig för att hacka lös den mängd bärnsten de behöver och avlägsna sig snarast.

När de lämnat kupolen och börjar sin vandring tillbaka så ser de hur mossan dör ut och börjar förmultna. Just som de sätter sin fot på den stora platån och ska bege sig in i ravinen så bränner det till i bakhuvudet på dem. När de vänder sig om så ser de på den stjärnklara himlen hur den vanliga månen fått sällskap av en magmaröd måne till höger om.

De märker även hur halsbanden blivit småljumna och alla erhållit en liten röd rubin i en guldlänk. Oförklarligt så studerar de varandra halsband men kan inte förklara händelseförloppet. Kanske har de blivit uttorkade och hallucinerar.

Påvägen tillbaka till bergssidan så stör sig Myrk och Vidar på ljuset från Lenwés hand, han släcker ner sin låga och de till sin förvåning ser de alla lika bra i mörkret. Efter lite funderingar så konstateras de att alla fått mörkersyn, varför vet de inte. Kanske något med sporerna.

De slår läger och ska hålla vakt, men alla slumrar in och drömmer.

De befinner sig på värdshuset i Vestergren, hela byn är samlad, trots den lilla lokalen så ryms de på något vis. Alla är vända med ryggen mot mitten och i mitten står de tre. Myrk med ett brinnande stålsvärd. Vidar med pyjamas, lapp för ögat, med silverdock i ena handen och en karta i andra. Lenwé med mänskligt utseende, en rund vacker stav och ett långt skägg.

"Ni har svikit mig" Säger deras fader till var och en av de. Han förklarar att de leker med Elementarkonungarnas riken. De känner sig illa till mods och blir utslängde från vestergren som av en osynlig vind.

När de vaknar har de ångest och vemod, Lenwé börjar som vanligt gråta, och Vidar stämmer in i takt. Myrk grubblar.

Hemfärden går i sorgens och vemodets tecken. När de anländer in till byn så går de direkt till L'kans boning. De överlämnar bärnstenen och berättar om månarna som de sett senaste dagarna sen döda skogens dal. Sedan berättar de om drömmen och blir ombedda att se på de från ett längre perspektiv.

L'kan berättar även att han själv haft en dröm om ett stort eldlkot som passerade byn och åkte söder ut mot sandens land. Och att stor fara och oro hotar där, och han blev då även varske om en till Herkam. De småpratar och är fundersamma. Han säger åt de att överväga noga vilket vädersträck de vill resa mot och tar sedan med sig Myrk till enrum. När han återvänder så bär han på något tungt övertäckt, och de andra frågar nyfiket utan att få något svar.

Myrk nämner något om att i södern ligger svaren om hans mors bakgrund, och han vill bestämt resa ditåt. Under tiden som de varit borta småpratar Vidar och Lenwé och är inne på att de måste nästan välja sydlig riktning.

När L'kan går iväg för att förbereda ritualen så springer Lenwé ikapp och efterfrågar ivrigt den besvärjelse som han blivit lovad. Han får en rulle av honom som dock verkar svårtolkat, men på sikt ska det nog gå att lära sig.

Ganska omgående rör de sig bort mot fältet där ritualen blivit förberedd. De ser hur L'kan ställer upp bärnstensbägaren på en stubbe och börjar väva en komplicerad besvärjelse. En reva i luften bryts upp och en portal likt den de åkte igenom med spökskeppet uppenbarar sig. Just som de ska bege sig igenom så materialiserar sig Spökkaptenen med Asherons kub i sitt knyte framför öppningen. Han tackar skrockfullt för att de ordnat med en flyktväg åt honom med så kort varsel och försvinner in.

Med händerna knutna till varandra hoppar de in...

På en helt annan plats, i en stor kritvit stensal med sju pelare står plötsligt de tre småpojkarna och funderar, vart är vi? De två månarna lyser in, en från vilket håll?...

Eposet vänder blad...

Vidar by paper

bland fiskar och landkrabbor

"okej om vi åker rutschkana nerför?.."

...in mot de sena fisktimmarna så satt de 3 rädda vestergrenarna och inväntade ett läge att agera. Myrk som inte verkat fatta allvaret tyckte att de kunde åka korg ner för landgångarna och fly. Vidar den impulsiva studsade som en skugga ner till första platån. Lenwé släpandes efter men tyvärr inte lika smidig.

Han snubblar till på en korg och gömmer sig bakom en hydda. En fiskman går bort och kikar om han ser något men de gömmer sig väl. När han dock är påväg tillbaka så ska Vidar smyga men trampar på en snäcka. Fiskmannen vänder sig om och blir chockad. Vidar agerar blixtsnabbt och slänger iväg en dolk i pannan på fisken.

En viss ångest uppenbarar sig i Vidars barma hjärta, då han kanske dödat en oskyldig fiskfar med fisklingar och fiskfru.

Myrk blir sedan hämtad och de hinner även kika in och se om det är någon vaken fisk i hyddorna. Lenwé smyger bort och kikar ner till nästa nivå. Där ser han hur två fiskvakter står och håller vakt vid landgångarna som leder ner mot stranden. Vidar smyger ner, Lenwé tror sig göra detsamma men så fort han är halvvägs ner till platån så vänder sig vakten om och larmar till de övriga i den stora hyddan.

Lenwé viftar med sina händer och får en kon av eld att sprutas mot hyddan som börjar brinna. Några verkar brinna inne och några hinner fly ut. Första vakten blir genast offer för Vidars snitsiga knivar, men två nya fiskmän och en stor landkrabba kommer fram.

Myrk kliver ner och en mäktig strid utspelas där Vidar smyger runt och dödar fiskar till för att sedan hjälpa till med krabban.

Lenwé blir jagad av en annan fisk runt huset och blir sånär ihjäl slagen, men elektricitet och en trästav blir dennes räddning.

...Smidigt, inte med en spoling i rustning..

De springer sedan för glatta livet till klangen från någon varningsklocka och hör hur fler och fler fiskar sluter upp i jakten på dem från floden. De hamnar i strid med 2 fiskar och en till krabba i trappen upp. Lenwé skapar vad som verkar vara en knastrande eld mitt i trappen, något som dock ledaren för Fiskfolket avbesvärjar.

Trappor mot frihet...

Med livet i halsgropen börjar Lenwé springa norrut och får de andra två i följe. Ett sista tappert försök att skaka av sig fiskfolket görs genom att en illusion av det stora trollet från djungeln kommer upp efter dem, men även denna avbesvärjer ledaren.

Plötsligt så ser de någon i skogen som vinkar åt de, och de viker av. En kortare figur med fjädrar på huvudet börjar springa ikapp med de och finner ytterligare en som håller upp någon sorts lucka. De håller sig dolda i mörkret tills kusten är klar.

Vissa problem att kommunicera då de inte pratar samma språk förekom påvägen mot vad som förhoppningsvis skulle vara ett mer gästvänligt folkslag. Lenwé kämpade på med att härma deras ljud och klappa de på bakhuvudet.

När de kommer in i byn som senare kom att nämnas som Gantra så träffar de byns Överhårfoting, och denne ledare är så gammal att goviska nått dennes snille. De drar sig tillbaka till hans hydda och de får pröva på något som kallas för Hokka, en tobak som Lenwé inte alls klarar av.

Här får de en redogörelse om att man nu befinner sig långt söderut och att vandring per fot skulle komma ta ett antal månader. De finns dock möjligheter att använda sig av någon forntida stenportal. Detta kräver en mängd bärnsten som de kan hämta uppe i den döda skogen vid berget.

Man får även insikt i att alverna tyds vara fångar bortom stjärnhaven på grund av något som kallas för "alvssynden". Den vise Överhårfotingen talar även om profetior och visar även ett stenblock med en målning av tre figurer som är skrämmande lika de själva.

De går till vila för att dagen därpå åka vidare till den döda skogen.

Ur SLs synvikel...

Vestergren, just bara lite bättre

Säsong 3, 7månader senare...

Efter 7 månaders dvala så vaknar Vestergren upp bättre än någonsin. Järvarna rullade in kring 19.00-tiden och detaljer började slipas. Hur spelade man rollspel egentligen? Pathfinder, vad är det eller vilket system spelar vi? Frågorna var många, men till slut så började känslan infinna sig på riktigt då Krook sedvanligt utan hämningar korsförhörde oss på våra karaktärer och berättade alla klassiska detaljer.

Med pepp kommer vestergren

Cokke sätter stämning innan skepnadsbyte

Lyrisk med sin 20-pappers-Lenwe

"Stör mig inte, jag repeterar!"

Stämning, nu är vi redo...

...Det är kväll i den tropiska djungeln. Myrk, Vidar och Lenwé vilar och äter upp det sista av senaste jaktlyckan till en liten eld. Lenwé förgyller måltiden med en illusion av den senaste Olagstjänsten, sist de var i Vestergren, en tår faller ner för hans kind och de känner alla lite sorg. Hur hamnade de här?

Dagen därpå så fortsätter man sin vandring med riktning mot berget. Vidar ska till att klättra upp i ett träd för att undersöka avståndet och se om något nytt spanats in då han bryter igenom barken på trädet och möts av något kladdigt. Han möts av någon sorts jättelik mygginsekt och gör det bästa av situationen för att ta sig ner till marken utan att skada sig. Lenwé agerar blixtsnabbt då de tre jättelika insekter anfaller ner mot dem. Han harklar ur sig något och plötsligt så forsar eld ut ur händerna på honom. När sedan Vidar är på fötter så slänger han iväg sina två knivar, ett, två de ligger döda på marken. Myrk står redo att slå till när den sista insekten kommer flygandes. Försiktigt så undersöker man varelserna som inte på något vis liknar de trygga djuren från Björnaskogen. Vidar klättrar upp en bit och lyssnar efter fler insekter, han bestämmer sig dock rätt snabbt för att återvända ner då surrande ljud möter hans öron.

Någon till dag flyter iväg och den trånga vandringen genom den täta djungeln börjar bli en vana.

En dag får Lenwé syn på något en bit bort. I närheten av en rotvälta så hänger ett gäng ben uppknutna i en lian. Myrk går nyfiket närmare med Lenwé tätt inpå, Vidar är dock osäker och försöker hejda dem.

När de fascinerat står och inspekterar de olika benen så uppmärksammar Lenwé att ett hiskeligt Trollmonster står på det fällna trädet.

"Best!" skriker han och de alla rycker till.

Det stora trollet hoppar ner och anfaller Myrk som tar rätt mkt stryk. Vidar kastar sina knivar men det verkar ge föga lite. Det gnistrar ifrån Lenwés fingrar men det attraherar bara Trollet som slaskar till honom.

Besten, trädet och de tre...

Vidar och Myrk försöker utan att lyckas åstadkomma något mot det stora trollet. Lenwé försöker återigen få Trollets uppmärksamhet och denna gång lyckas han. Trollet tittar fascinerat på honom och Lenwé pekar bestämt bortåt vilket får Trollet att ofokuserat på de tre, vandra bortåt.

Tillfället dyker upp och de tre försöker smyga iväg under det stora trädet och bort.

Ytterligare dagar flyter iväg, och det är svårt att hålla räkningen, men tillslut så finner man ett bredare vattendrag som går i riktning mot berget.

Vidar och Lenwé hoppar genast i och glädjefyllt badar de, leker med lövbåtar och letar efter Revhajar. Myrk står vakt och ser måttligt road ut.

När Vidar utfört "bräkande fåret" så är det dags att klä på sig och vandra vidare.

Vidar är så mycker mer än bara ett papper...

Mitt i att de börjar vandra så sticker något till i nacken på Vidar, en smal benbit med fjädrar på, vilket får honom att bli groggy. Ganska snart har även Myrk fått en liknande bit i nacken och Lenwé försöker spela död. Hans dramakunskaper är dock lite förlegade och ett fatalt misslyckande blir resultatet.

Snart har även Lenwé två bitar i sig och allt blir svart.

De öppnar upp sina ögon till ljudet av droppande vatten från bärnsten och naket ihoptråcklade i en liten bur. De verkar befinna sig underjords på en stenplattå kring vattendraget.

Efter en stund så hör de ropet klatschande ljud ifrån lappar som möter det leriga golvet. Två fiskliknande figurer traskar förbi dem med varsin Treudd i handen.

Vidar gör sitt bästa för att bryta varje led ur kroppen, och smita ur sina rep. Dock gör den trånga buren det svårt att utföra något.

Lite senare så dyker 4st Fiskmän med treuddar upp tillsammans med en lite mer uppklädd. De inspekterar buren och pratar på sitt märkliga blubbspråk. Efter ett tag så höjer Fiskhövdingen händerna och börja väva något som Lenwé tror är en divinationsbesvärjelse. Plötsligt så kan den prata knacklig goviska.

Den frågor om vartifrån de kommer, vad för sort de är och varför de är här. Sedan avslutar den med att säga "ni offras till Magalor i gryningen"

Förtvivlat kämpar de på för att bryta sig ur buren och sparkar mot öppningen men utan lyckade försök.

När sedan en vakt kommer och sätter sig i närheten så gör Vidar allt han kan för att irritera denne med att kasta småsten. Allihop börjar sparka på buren och leva rövare. Då kommer Fiskmannen fram och kikar på dem. Lenwé spottar mot denne och får baksidan av Treudden i bröstkorgen. Då ser Vidar sin chans och fångar tag i skaftet och försöker hålla kvar den.

Fiskmannen får dock Vidar att tappa greppet och börjar hetsa honom lite på sitt språk. Vidar är inte sen att haka på och börjar fräsa och apa sig vilket bara göra att Fiskmannen blir ännu argare och höjer raggen. Till slut blir han så arg att han stöter till även Vidar men som om det inte vore nog så öppnar han upp buren och sliter ut honom.

Lenwé och Myrk försöker kasta sig ut men öppningen är för trång. Vidar ålar sig bort mot kanten men tvärstannar då han ser hur högt upp de befinner sig och att kanten ner är väldigt stenig.

När Fiskmannen stängt buren igen så kastar denne över sin lilla täljkniv till Vidar. En smått oepisk batalj påbörjas där fiskmannen lyckas med konststycket att aldrig träffa den snärtige och smått fisklike Vidar. Även denne tappre man misslyckas flertalet gånger i konsten att attackera sin fiende.

Utan SL-skärm är det svårt att döda Fisk-Vidar...

Dock är han strået vassare och sänker Fiskmannen, befriar sina vänner och är oroväckande fisklik.

Skärrade och oroade smyger de bort och undersöker de två hyddorna på plattån. Den första innehåller deras kläder och utrustning, vilket medför lite trygghet. Den andra hyddan är något som liknar en tortyrkammare med stora verktyg och en brits där något halvmänskligt ligger dött.

Symbolen som hittades på liket

Efter lite övervägande så stuvar de in tre stycken korgar i buren, och stakar upp Fiskmannen på sin sittstubbe, sedan sätter de sig och spanar ut från kanten över vad som verkar vara en hel civilisation. De väntar och väntar i förhoppning om att natt ska komma och att även fiskfolk sover om nätterna...